Tro

Vägen börjar här

Varje äkta judiskt hem börjar med tro — tro på Hashem, tro på sin egen väg och tro på att även när det framtida hemmet ännu inte kan ses, leder Hashem redan en person mot det.

Varför behövs shidduchim* alls?

Det finns vägar som börjar med ett första steg, och det finns sådana som börjar med en fråga. Det verkar för mig att vägen för shidduchim* tillhör just denna andra typ, eftersom det redan vid dess allra början nästan oundvikligen uppstår en fråga som på ytan verkar enkel, men ju längre man tänker på den, desto djupare den blir: varför behövs shidduchim* alls?

Till sist, Hashem kunde ha ordnat världen annorlunda. Varje person kunde på ett helt naturligt sätt träffa den de är ämnade att bygga en familj med, utan förslag och utredningar, utan långa dagar av väntan på ett svar, utan ångest inför varje nytt möte, och utan hela den svåra processen som är så bekant för alla i shidduchim*-världen*. Men Hashem valde just denna väg för oss — en väg som innehåller sökande och möten, val och väntan, hopp och oro, och vid sidan av dem, ibland, besvikelse, smärta, frågor och en känsla av fullständig osäkerhet.

Vad vill då Hashem av oss längs denna väg? Jag vill inte skynda mig till ett svar, eftersom det finns frågor vars innebörd inte kan fås plats i en enda korrekt eller vacker fras. Ibland måste de följa med en person under lång tid, resa med dem genom möten och beslut, genom dörrar som öppnas och dörrar som oväntat stängs, tills gradvis, ur allt som upplevts, en förståelse börjar ta form som helt enkelt inte hade kunnat finnas i början av resan. Därför vill jag att denna fråga ska stanna hos oss genom hela boken, och fälla ut sig litet för litet i takt med allt annat vi kommer att diskutera senare.

Perioden av shidduchim* börjar, enligt min uppfattning, inte egentligen den dag en person först erbjuds ett möte med någon. Den börjar mycket tidigare — i det ögonblick en person verkligen förstår att de vill bygga sitt eget judiska hem. Inte bara att gifta sig eller bli gift, och inte bara att hitta någon med det är trevligt och lugnt att leva, utan, med Guds hjälp, att skapa ett hem där det finns Torah* och helighet, värme och kärlek, ömsesidig respekt, ett gemensamt syfte och uppfyllelsen av sin mission. Det är just då förberedelsen börjar — förberedelse inte bara för en bröllop, utan för ett helt framtida liv.

Naturligtvis tänker vi under denna period främst om den person vi ännu inte har träffat. Hur kommer de att vara? Hur kan vi veta om de verkligen passar oss? Kommer vi att känna igen vår andra hälft när vi möter dem? Kommer vi att känna att vi äntligen har kommit dit vi är ämnade att vara? Alla dessa frågor är viktiga och helt förståeliga, men vid sidan av dem finns en annan fråga vi ställer oss mycket sällan: vad vill vi själva vara som i det ögonblick vi möter den person vi ska bygga ett hem med?

För den vi en dag kommer att träffa söker inte heller bara efter en make/maka — de söker också efter ett hem. De hoppas också att träffa någon de kan prata ärligt med, någon de kan lita på, vid sidan av vilken de kommer att känna sig lugna och säkra, och tillsammans med vilken de kan växa. I verkligheten söker ingen av oss en felfri person, och vi själva är absolut inte tvungna att gå in i shidduchim*-perioden* först efter att ha rättat varje svaghet och slutfört allt vårt inre arbete. Om Hashem väntade på att vi skulle bli perfekta, skulle ingen av oss någonsin nå chuppah*.

För att bygga ett hem behöver en person inte vara perfekt. Men de måste vara redo att lära sig, att mogna, att förändras, att be om förlåt när det behövs, att erkänna sina egna misstag och, framför allt, att verkligen göra plats i sitt liv för en annan person. Senare kommer vi att tala om karaktärsdrag, birurim*, möten, känslor och beslutsfattande, men före alla dessa saker finns en grund som hela vägen vilar på — tro.

När tron blir personlig

När vi säger ordet "tro", är det första vi tänker på tron på att det finns en Skapare av världen och att Han styr allt som händer. Men det är just under perioden av shidduchim* som det blir särskilt tydligt om denna tro har trängt in inte bara i vår allmänna världsbild, utan också i vår egen, mycket personliga historia.

Vi talar nu inte bara om tron på att Hashem styr den stora världen, utan om förmågan att se Hans närvaro i det erbjudande som kom, och i det som av någon anledning aldrig dök upp; i mötet som ägde rum, och i det som föll igenom; i relationen som började med stor hoppfullhet, och i den som tog slut just när vi redan tillåtit oss att tro att kanske den här gången skulle det verkligen fungera. Är vi kapabla att tro att Hashem är närvarande inte bara i perioderna när allt faller på plats och går framåt, utan också genom de långa dagarna när det verkar som att ingenting alls händer?

Det är mycket lättare att se hashgacha pratit* när en historia redan har tagit slut och vi kan titta tillbaka på den. Ibland är det bara på avstånd som det blir tydligt hur en händelse ledde till en annan, varför en viss relation inte kunde fortsätta, och hur en fördröjning som vid tillfället verkade onödig och smärtsam, senare öppnade en dörr vars existens vi inte ens misstänkt. Men livet lever, i de flesta fall, inte i det ögonblick då vi redan känner till slutet. Det lever i mitten av historien, på den plats där det inte ännu finns ett svar, där vi bara ser en kort sträcka av väg framför oss och inte vet vad som väntar oss runt nästa kurva. Och det är just på den platsen som tron slutar vara en vacker idé och måste bli något en person faktiskt är kapabel att leva med.

Tro betyder inte att vi vet hur vi ska förklara allt som händer oss. Ibland, tvärtom, börjar det med ett ärligt erkännande: Jag förstår inte varför detta händer. Men från det att vi inte ser hela bilden, följer det inte att bilden själv inte existerar. Även en person som djupt tror på gudomlig omsorg kan fråga sig själv om Hashem ser hur länge hon redan har väntat, hur mycket styrka det sista mötet tog från henne, hur mycket hopp hon tillät sig att känna, och hur mycket smärta som förblev efter det blev tydligt att relationen inte skulle fortsätta.

Det verkar inte för mig att sådana frågor nödvändigtvis vittnar om en brist på tro. Tvärtom, ibland uppstår de just ur ett önskemål om att tro inte ska förbli något vi vet hur vi ska formulera korrekt, utan bli ett verkligt inre stöd även när hjärtat är i smärta. Det finns stunder då en person inte behöver ännu ett korrekt svar, eller en fras om hur hon borde se på det som händer. Det är mycket viktigare att någon finns där som är kapabel att stanna kvar tillsammans med henne inuti just den frågan, utan att bråda med att stänga den och utan att kräva att smärtan ska försvinna omedelbart.

För tro är inte en knapp som kan tryckas för att stänga av smärtan, och den kräver inte att en person ska göra så att hon mår bra när hon i själva verket kämpar. Man kan känna sig besviken, man kan bli trött, man kan gråta över det man så mycket hoppats på. En person kan tro med hela sitt hjärta på hashgacha pratit* och, i exakt samma minut, sörja över ett förhållande hon hade velat fortsätta. Känslor motsäger inte tro; de är en del av den mänskliga verklighet inom vilken troen själv måste lära sig att leva.

Inte varje stängd dörr betyder att vi gjorde ett misstag

En av de svåraste upplevelserna under perioden av shidduchim* hänger ihop med vår ständiga önskan att omedelbart förstå meningen med varje händelse. Om ett förslag inte fungerar börjar vi leta efter vad vi gjorde fel. Om ett förhållande tar slut, återvänder vi gång på gång i våra tankar till samtalet, minns varje detalj och försöker reda ut om det fanns någon fras som borde ha sagts annorlunda. Och om ett lämpligt förslag inte dyker upp på länge, kan en mycket smärtsammare fråga gradvis krypa in: kanske är det hela jag, kanske är det något fel på mig?

Självfallet finns det fall när vi verkligen behöver lära oss av det förflutna. Ibland börjar en person märka ett återkommande beteendemönster, en personlighetsegenskap som behöver arbete, ett sätt att tala som vore bra att ändra, eller en förväntan som gör det svårt att se personen som de verkligen är. Vi kommer att prata allvarligt om detta i kapitlen framöver. Men behovet av att lära sig av sin egen erfarenhet betyder inte att allt som inte fortsatte automatiskt var ett misslyckande.

Två underbara, värdiga och seriösa människor kan mötas och ändå inte passa ihop. Mötet kan gå varmt och trevligt, men inte ge upphov till en önskan att fortsätta, och förhållandet kan ta slut utan att någon av de två gjort ett misstag eller något fel. Inte varje shidduch* som tar slut behöver en skuldig part, och inte varje stängd dörr säger oss att vi fattade fel beslut eller att Hashem, ens för en stund, lämnade oss ensamma på denna väg.

Själva faktumet att vi inte förstår varför denna eller den händelsen inträffade är bara en påminnelse om begränsningen i vår egen syn. Vi ser ett specifikt förslag, en specifik vecka, dagens samtal och den smärta som just nu ligger framför våra ögon, medan Hashem ser hela vägen på en gång. Självfallet tar detta inget ansvar från oss: vi måste tänka, göra birurim*, konsultera, fatta beslut och genomföra den hishtadlut* som krävs av oss. Men under alla dessa handlingar kvarstår den grundläggande kunskapen att bygga ett judiskt hem inte är en slumpmässig händelse i en persons liv; det är en djup del av deras shlichut* i världen.

Om vi ser på perioden av shidduchim* på det här sättet, förändras vår inställning till den gradvis. Den kan fortfarande vara svår, utmattande och ibland mycket smärtsam, men den upphör att kännas som enbart en lång korridor som måste passeras så snabbt som möjligt för att till slut nå chuppah*. Vägen i sig tillhör också vår historia. Samtidigt finns det inget behov av att leta efter en dold andlig mening i varje misslyckat möte eller att vända varje fördröjning till ett gåta vi är skyldiga att lösa omedelbart. Ibland passar något inte helt enkelt för att det inte passar. Men även då faller denna period av vårt liv inte utanför hashgacha pratit*.

När tro förändrar hur vi fattar beslut

När en person känner att hela deras framtid vilar enbart i deras egna händer, får varje beslut en överdriven vikt. Ett möte börjar kännas ödesbestämt, ett dåligt vald uttryck känns kapabelt att förstöra allt, och ett litet misstag känns som att det skulle kunna kosta oss en möjlighet som aldrig kommer igen. Då återvänder vi igen och igen i våra tankar till det som redan hänt, och frågar oss själva om vi borde ha sagt det annorlunda, om vi ställde frågan för tidigt, om vi avslutade relationen för tidigt eller, tvärtom, fortsatte den längre än vad som var rätt.

Sådana tankar är bekanta för nästan alla som har gått igenom en lång period av shidduchim*, men tro hjälper oss att se dem i en annan proportion. Den befriar oss inte från ansvar för våra egna ord och handlingar, men den befriar oss från känslan av att hela historien beror på vår förmåga att aldrig göra ett misstag. Hashem är större än våra misstag. En person kan säga något klumpigt och sedan be om förlåtelse, kan förstå något senare och bete sig annorlunda nästa gång, kan göra fel, dra slutsatser och laga det som kan lagas. Det finns inget behov av att gå igenom hela perioden av shidduchim* med en ständig rädsla för att ett enda imprecist steg kan slå oss av spåret Hashem har förberett för oss.

Kanske är det just från denna hunger efter säkerhet som vår tendens att leta efter tecken föds. När vi inte vet vad den andra personen känner och om det kommer att finnas en fortsättning, får den tid som gick innan ett svar efter ett datum, tonen i vilken "god natt" sades, ett leende, en paus eller en liten fras vid dörjen plötsligt börja få enorm betydelse. Detta är naturligt: när vi saknar klarhet, försöker vi extrahera den ur de minsta detaljerna. Men tro är inte konsten att avkoda tecken och vända varje gest till en profeti om framtiden. Den tillåter en person att förbli inom verkligheten som den faktiskt är, och att förstå att vi inte alltid behöver veta idag hur hela historien kommer att sluta; ibland räcker det att se vad det rätta nästa steget är just nu.

Det finns en annan plats där tro särskilt prövas under perioden av shidduchim* — att jämföra oss med andra. Det är nästan omöjligt att helt undvika detta. Vi kan genuint glädja oss åt vänners, syskonas och bekantas lycka, men ibland, inom den glädjen, uppstår fortfarande en liten smärta: vad med mig? Någon yngre är redan förlovad, någon som började gå på datum senare är redan i färd med att förbereda en bröllop, och för någon annan såg allt, från utsidan, så lätt och så snabbt ut att vår egen väg, jämfört med det, verkar särskilt lång.

Men det mänskliga livet är inte en tävling, och Hashem styr inte världen enligt en allmän tidplan där alla själar måste nå samma milstolpar i samma ålder och med samma tempo. Att en annans väg har tagit en annan riktning bevisar inte alls att något gick fel på vår egen väg, och välsignelsen som någon annan mottog minskar inte på något sätt välsignelsen som är förberedd för oss.

Ibland dock, berör en förlängd väntan en ännu mer känslig punkt. Troen på Hashem består, men gradvis börjar personens tro på det goda som finns i dem själva att svaga. Efter ännu ett "nej", efter en ny period utan lämpliga förslag, kan tanken uppstå att man kanske helt enkelt inte är tillräckligt bra, och det är därför ingen verkligen kommer att kunna välja en.

Och det är just här det är särskilt viktigt att komma ihåg att troen på Hashem också innefattar vetskapen om att Han inte gjorde ett misstag när Han skapade oss. Till varje person gav Han en själ, styrkor, middot* och särskilda egenskaper som den personen en dag kommer att ta med sig in i sitt eget hem. Ja, i var och en av oss finns det platser som kräver arbete, och ibland är det arbetet djupt och svårt, men dessa platser utgör aldrig hela personen. Kanske vet vi inte ännu vad vårt hem kommer att se ut som eller vem som kommer att komma in i det tillsammans med oss, men redan idag kan vi lära oss att se det goda som vi själva en dag kommer att ta dit.

Vägen i sig är redan en del av det framtida hemmet

I början av detta kapitel frågade vi varför shidduchim* behövs alls, och jag antar inte att jag känner till alla Hashems vägar. Men om vi stannar kvar en stund vid denna fråga och inte bråkar med att ge den ett slutgiltigt svar, kanske en annan sida av den blir synlig.

Shidduchim* är inte bara medlet genom vilket en person hittar den de ska bygga ett hem med. De är också ett utrymme där troen blir djupt personlig. Den slutar vara bara allmän kunskap om att Hashem styr världen, och tränger in i de delar av vår egen berättelse där vi väntar, väljer, hoppas, gör misstag, upplever besvikelse, reser oss efter det och fortsätter på vägen en gång till.

Kanske kunde Hashem ta varje person rakt till sitt framtida hem, och därmed kringgå hela vägen mellan början och målet. Men Han gav oss även vägen själv, och i den lär vi oss att känna oss själva bättre och att verkligen möta andra människor, vi lär oss att lyssna, att välja, att acceptera att inte allt är under vår kontroll, och att fortsätta leva även när det inte finns något svar ännu.

Troen ger inte en person en karta där varje sväng är markerad i förväg och där det står vad som kommer att hända efter nästa möte. Om en sådan karta fanns i våra händer, kanske inte längre fanns det plats för troen själv. Den ger något annat — en tyst men mycket djup kunskap om att vi inte vandrar den ensamma, även när vi inte ännu ser vart vägen leder.

Och hemmet som ännu inte kan ses med ögonen börjar redan, litet för litet, att byggas längs vägen dit.

בס״ד